Labbar år sju!

När Bert föddes var han bara en minielektron. Hans föräldrar, Urban och Gärtrud var väldigt stolta över att ha en sån bra minielektron som son. Bert började skolan och lärde sig hur man ska åka genom en sladd som han skulle göra när han hade gått färdigt skolan. Det gick några elektron-år och Bert hade slutat skolan. Nu började hans resa genom sladden. Redan nästa dag hade han packat sin tandborste, sagt hej då till Urban och Gärtrud och var på väg mot bussen där alla hans kompisar, som också skulle börja sin resa genom sladden, satt. Han vinkade till sina föräldrar en sista gång och gick in i bussen till sina elektron-kompisar. Bussen åkte iväg mot isolatorn som var kopplad till sladden. Innan Bert skulle åka iväg i sladden fick han sova en natt i isolator-lägret. Nästa morgon var han jättenervös för vid lunchtid skulle han åka iväg i sladden. De fick träna jättemycket innan. Till slut blev klockan tolv. Nu var det samling vid sladdingången. Bert stod längst fram med sin kompis Kurt. Chefen stod framför alla och höll ett tal. När talet var slut sa han:
- Giiiivakt! 1-2-3-4, 1-2-3-4 marsch in i sladden!
Och Bert gick tillsammans med Kurt in i sladden. När han tog första steget på sladden kände han att han sögs in i sladden och PLUPP! Så började Berts resa genom sladden. Det gick riktigt fort men efter ett tag vande han sig och slappnade av. Efter några timmar tittade han på klockan och såg att det var kväll. Han borstade tänderna och somnade.

SLUT!